Spårkurs

Vilken helg jag har haft. Det är redan torsdag och jag har sådär lagom kommit ifatt i kroppen. Har studsat runt i skogen igen och det där jäkla knät hänger inte riktigt med.
Kursen då! Vicken toppen helg! Anna L är en av de mest engagerade och positiva instruktörer jag mött! Som ett uppslagsverk har hon lösningar och övningar i massor och fokuserar inte alls på problem. Helt i min smak. Att se sina problem som en uppgift som ska lösas är precis dit jag försöker nå. Man kan älta sina brister ett tag för att det måste tuggas lite, men sen är det ju bara att köra om man har sitt mål i fokus. Haho, hur lätt lät inte det där!?
Kelly och jag kommer troligtvis att få jobba med samarbetet vid 'leveranserna' hela livet. Det är inte naturligt alls för min vackra svarta, att springa in det fortaste hon kan, med nånting hon har hittat alldeles själv. Och jag tycker ju, 'hur svårt kan det vara damen'. Där tycker vi inte lika liksom.
Spåret går fortfarande jättebra. Hon är urduktig min härliga hund!
Ett otroligt trevligt och positivt tjejgäng var det att hänga med hela helgen. Magda, Jenny, Jennie, Petra och Christine. Det var så himlahimla roligt att träna med er! Ambitiösa och glada i samma paket. Tack!
Har försökt rigga en övning som kallas 'kroken'. För att träna påsläpp. Måste nog lura Kelly mer med vinden för hon gick inte åt fel håll den här gången heller. Kanske händer det när linan måste längas? Nu gick hon också ut till spåret rakt framför mig och stod inte och glodde en kvart och undrade vad hon skulle göra som första gången. Eller ska jag bara vara skitglad att hon gör rätt och inte fel?

Nu står vår resa till usa på programet. Packning och ångest. Det är utan överdrift jag är kluven till det hela. Resan är kul. Willes otroliga mod och möjlighet är fantastisk. Men jag lovar, att skicka iväg sin unge så långt känns imagen. Men fan! Jag ÄR glad för hans skull. Det var samma sak när Joakim flyttade till Orust. Jag var superglad för att han gjorde det han ville. Han var så jätteduktig och fixade allt själv, 16 år. Också väldigt målinriktad. Men. Varje gång han var hemma över helgen och skulle tillbaka var det totalkaos imagen. Tror inte man helt kan vänja sig. Det tillhör kanske grejen med att vara mamma. Och jag längtar såå efter min lilla/stora tjej som är på sin första kunskapsvecka i Falun med nya skolan. Hon har ringt tre gånger. Hon har varit hur glad som helst och jag som trodde att vi skulle få åka upp i panik till en hemlängtande tjej..... Jo, jag Är glad för att slippa åka upp! Och är jätteglad för att hon inte längtar hem. Vilket lyft!

Mågott

Stolt..

...är jag, som tusan! Över min superduperduktiga Kelly och över att jag håller nerverna i styr. Faktum är, att jag nu kan erkänna att jag gillar att tävla. Hum....

Jo, Kellsan o jag blev uppflyttade till högre klass spår förra helgen. Känns stort för mig, men samtidigt känns det som att det är nu det roliga börjar.

Vi tävlade på Mjölby bk och hade turen att få komma med som första reserv. Så hela dagen blev jag kallad 'Börje' och Kelly var min schäfer.... (förlåt, men nej tack). För övrigt en jättetrevlig klubb och supertrevligt folk som tävlade och dömde. Vilka spårmarker! Tack för det!

Kelly gjorde ett påsläpp som var helt 'by the book'. Kunde inte bli bättre. Domaren bad Stefan, som var med, ta kort.. Haha, världens skrytblogg det här....

Sen spårade hon också super, hela vägen. Sprang över en rådjursskank som bara var värdig en liten sniff ( jag fick en läbbig flachback och trodde en sekund att nu är det kört), hon gjorde några checkar i vad jag tror var vinklar, men klockrent på spåret igen. Jag kände mig inte osäker på henne nångång men så var jag också heeelt med henne. Hon visade mig hur säkert som helst var spåret gick. Jag såg knappt var jag satte fötterna. Det gick på 14 minuter och då gick det fort men ingen stress. Urskönt. Det jag kunde önskat, var bättre markeringar. Hon är tydlig i sin markering, men jag vill gärna ha en liten apportering där. Det är inte alltid som vi har så fina spårmarker som här. Tror att vi kommer att få jobba på den biten hela tiden och att det liksom är en liten rest ifrån när hon faktiskt inte ville leverera nånting alls in till mig. Kul det där, med vad hunden har med sig från början. I sig själv liksom. Vissa saker är ju hur lätta som helst att jobba med och andra är svårare. Det där med markeringarna märker jag också av i spårträningen. Slarvar jag med belöningarna för många gånger, vill hon snart inte ens visa mig var de där pinnarna ligger. Tur man har lite att pröjsa damen med! Annars kan jag lova att hon bara hade pinnat (öhh) på och överlämnat själva pinnplocket till mig. Då står man sig slätt. Lydnaden gick ok. Fina poäng lite här och där. Men det kan bli klart bättre.

Men sen 0:ade vi krypet. Hon var inte riktigt klar. Att gå från 2 meter till 4 meter på en gång är inte bra ( jag vet). Jag hade en plan, att om hon började strula skulle jag böja mej ner och försöka hjälpa henne och kanske rädda hem en liten 5a i alla fall. Men när strulet kom och jag böjde mig ner, trampade jag på henne. Klok som hon är köper hon inte att bli trampad på sådär, så hon gick upp. Naturligtvis. Sura poäng där kan man ju tycka. Lite rull på apporten. Hjäälp, varför då. Jo, hon låg lite högt, lätt okoncentrerad, inte riktigt med mig. Hela tiden massor att träna på! Tyvärr är vissa saker svåra att uppnå i träningen. Det blir liksom inte riktigt samma sak. Träning och tävling. Budföringen sprang hon så fint! Väldigt fort och säkert.... men sket i att stanna hos mottagaren. Igen. O:a där med, men nu slipper vi fokusera på det mer. Haha!! ( jo, mallig igen...). Platsliggningen var med hjärtat i halsgropen. Med två nollor kunde jag inte kosta på mig en miss till. Normalt är det inga problem, men nu var liten Kelly så trött, att hon höll på att sjunka genom marken. Vet inte om hon var medveten om sin uppgift eller om hon bara var så trött att hon höll på att somna. Låg fint gjorde hon ialla fall och är praktiskt nog rätt döv...

Vi kom tvåa och blev uppflyttade på 482,25p.
Föresten var det högre-tävling samtidigt som lägre. Där vann en riesenpojke vid namn Rissis Yxxe. Två riesen på pallen samma dag! Kul tycker jag! Grattis till oss!

Analysen är klar (!) och jag har ju hur mycket som helst att träna på! Så jäkla roligt! Mycket har vi inte ens nosat på. Och jag måste gå och handla lite olika vikter på apporterna. För fart vill jag ha! Och det tror jag inte man får med tvång. Kelly tycker nämligen tung apporten är blää. Jag såg Jenny W och hennes Birger-Bus på riesenlägrets bruksuppvisning. De visade 'apportering av tung apport' bla och så vill jag få till vår. Det var riktigt snyggt.

Slutsnackat. Börja träna!

Tack, till min kusin Benita som öppnade sina dörrar och lät oss våldgästa henne och familjen. Och vi hade lite släktträff där. Träffade moster o morbror och en fin kusin till. Förutom alla underbara kusinbarn. Jo, delar av min familj var med och supportade under tävlingen. Jäkligt trevligt måste jag säga.
Mågott.

Lykke

...är en riktig liten pärla! Söt som socker o full i bus. Hon har verkligen varit en lykk-träff från första stund. Vi träffade Johanna A i lördags, när hon dömde på Skarpnäcks hundungdoms freestyletävling. Hon visade oss lite trim ( jo man gör det på sheltis...) och ställde upp henne snyggt för fotografering. Viktoria ställde henne också jättefint så vi fick några riktigt fina bilder.

Tack Johanna o Pia igen, för den här lilla guldklimpen.

Spåra i regn

Spårkurs med en tjej från Boråstrakten. Anna Lövgren. Ny och trevlig bekantskap. Å jädrar var det är kul att spåra! Och min vackra svarta, gillar det också. Det är ståpäls när hon reder ut svårigheter utan att gå ner sig, utan jobbar på hur fint som helst! Vårt första spår var ju ingen höjdare. Det hade legat 2,5 timme. Det var för länge just nu. Dessutom hade vårt spår korsat ett annat spår i båda spårens vinklar, som där blev rakt fram för oss. Lite svårt tyckte Kelly men hon redde faktiskt ut det hyfsat ändå. Strax därefter gick vi av spåret för hon promenerade ut på vägen istället för att vinkla stax före. Där bröt jag och lekte. Hon hade ändå jobbat fint. Andra spåret gick som tåget! Hon letade efter gömda pinnar, vinklade urbra, fina återgångar vid tappt och jag fick verkligen känna i handen när hon var rätt. Hur kul som helst. Vilka skatter man hittar i skogen. Pinnar och pinnar och ännu fler pinnar! Vilken vinst!
Sussi fick inga kadaver i sina spår och hon vart nöjd.... Benke är en klippa som fixade eldstad så vi kunde grilla lunch. Magda som servade fröken och alla som verkligen engagerade sig i varandras hundar, gjorde dagen till en toppendag, trots det jävla regnet som envisades med att tidvis ösa ner. Men! Imorgon skiner solen igen och det kan bara bli ännu bättre.
Mågott

Kelly, rätt nöjd med livet som spårhund!

Räddning???

....eller kan någon rädda mig från akut tidsbrist. Och tillfällig förvirring.
Idag har Kelly och jag fått förmånen att få se och träna lite med ett duktigt räddningshundsgäng. Sååå jäkla roligt. Snacka om att jobba med hundens absolut överlägsna näsa! Vi fick prova lite vindmarkering och det hade nog liten Kelly klarat bättre utan sin klantiga förare som trodde hon skulle behöva stödja och uppmuntra sin fullt kapabla och helt förträffliga hund. Vilket betyder att hon markerade men fick inte riktigt fritt spelrum att lösa det hela själv. Vi gick också runt i dessa röriga miljöer och det var inget problem alls. Vid den smalaste gallertrappan stoppade jag henne för jag fick en snabb bild i huvet av att behöva bära ner henne hängande runt halsen.... bara en snabb tanke sådär....
De andra hundarna var på väldigt olika nivåer och det var jätte spännande att se dem jobba. Olika, men effektiva.

Nu ska jag fundera på om jag är beredd att släppa min bästa hobby. Spåret. Det var tydligen svårt att kombinera under pågående utbildning till räddningshund. Jahaja.
Tack för idag. Vi är trötta. Min svarta skägglus o jag...
Mågott.