Idag skulle Blaise ha fyllt 8 år.
Jag lovar att det är en själ som lämnat ett stort tomrum. Hon var virvelvinden i mitt liv. Den absolut galnaste, vildaste, tokigaste men också snällaste hund som fanns att finna. Jag lovar att jag många gånger tackade för att hon hade det största av hjärtan, då hon hela sitt liv levde i formel 1-fart och man ofta var tvungen att handgripligen tala om var och hur en väluppfostrad hund förväntades vara. För väluppfostrad och foglig, var inte något Blaise såg som ett mål i livet. Hon levde livet som den sanna och ärliga anarkisten. Vi var de bästa vännerna. Men problem blev det, när hon tyckte att vi var totalt jämlika. Den uppfattningen kunde jag liksom aldrig få ur henne.
Hon kom till oss som en liten stjärna. (Naturligtvis!) Hon skulle bli min tilltänkta tävlingskompis, då Kirby tyckte att tikdofter och lite hanhundsgruff var tusen gånger roligare än att träna. Men den här lilla svarta bomben hade även hon lite andra intressen. Jag förstod nog försent, vad ren och skär jaktinstinkt faktiskt kunde betyda. Det blev viljornas kamp. Å där står man sig slätt kan jag berätta! Hon spårade som en kanon. Tog aldrig slut och var stark som en häst. Dessvärre läste jag henne ofta för sent och vi har på väg efter klövvilt snabbare än jag hann reagera. En gång åkte jag på magen efter henne i linan och var lerig upp till öronen. Ofta kom jag hem med trasiga och blodiga kläder efter att ha flängt runt efter min glada hund. En annan gång missade hon, att det hon just sprungit efter, faktiskt troligtvis var jäkligt raggigt, strävt, med tryne och betar och dessutom ganska nära . Då var hon inte så kaxig vill jag lova. Stod och tryckte framför benen på mig och deklarerade klart, att hon inte tänkte gå en endaste centimeter till. Skön jycke va’. Jag blev livrädd…..
Blaise var vår drama-queen! På hund-mental-språk betyder det att hon överlag hade låga ’tröskelvärden’ och hög ’motivation’. (Rätta mig om jag skriver fel) Belöning i form av Frolic var förträffligt, tennisboll, heeelt gaaalet bra och klapp-och-kel, ok. Om jag låg och skrattade i soffan, hade jag henne alltid i magen som en projektil För vi delade ju allt, eller hur. Både sorg och glädje. Lika snabb var hon att dela sitt skägg, om man var ledsen.
Hon var aldrig speciellt ”förig”, men hade ändå ett fotgående man kunde döda för. Säkert- om jag hade fattat det då- var hon en klickertränares ’våta dröm’. Kanske inte världens mest snabbtänkta, men hon slutade ju aldrig att jobba. Hon kunde exempelvis leta prylar hur länge som helst. Och hur många som helst. En gång prövade jag hur många saker hon kunde hitta och komma in med inom de där magiska fem minuterarna. Bara för att jag tyckte att hon skenade runt för mycket. Hon grejade i intervaller, 18 stycken då. Skön hund!
Jag såg nyss filmen ’Marley and me’. Jag grät floder. Om man kan tänka sig Marley svart och med ett härligt skägg, så var han Blaisans dubbelgångare. Förutom att hon faktiskt inte tuggade upp halva huset så var de så lika. Flängde runt utan hämningar och i en kropp som tålde det. Vattnet i toaletten är väl lika bra som vilket vatten som helst?! Eller hur! Troligtvis var jag lika fladdrig och vimsig som både John och Jenny tillsammans. Hjälp….. Det finns massor att säga om min glada, galna, härliga, pinsamma och tokiga hund. Efter en tids sjukdom utan diagnos fick hon somna in. Nu hoppas jag att hon kan få skutta runt där uppe och leva rövare med hur många Bambi hon önskar. Hon fick somna in med sin tennisboll i munnen
Jag lovar att det är en själ som lämnat ett stort tomrum. Hon var virvelvinden i mitt liv. Den absolut galnaste, vildaste, tokigaste men också snällaste hund som fanns att finna. Jag lovar att jag många gånger tackade för att hon hade det största av hjärtan, då hon hela sitt liv levde i formel 1-fart och man ofta var tvungen att handgripligen tala om var och hur en väluppfostrad hund förväntades vara. För väluppfostrad och foglig, var inte något Blaise såg som ett mål i livet. Hon levde livet som den sanna och ärliga anarkisten. Vi var de bästa vännerna. Men problem blev det, när hon tyckte att vi var totalt jämlika. Den uppfattningen kunde jag liksom aldrig få ur henne.
Hon kom till oss som en liten stjärna. (Naturligtvis!) Hon skulle bli min tilltänkta tävlingskompis, då Kirby tyckte att tikdofter och lite hanhundsgruff var tusen gånger roligare än att träna. Men den här lilla svarta bomben hade även hon lite andra intressen. Jag förstod nog försent, vad ren och skär jaktinstinkt faktiskt kunde betyda. Det blev viljornas kamp. Å där står man sig slätt kan jag berätta! Hon spårade som en kanon. Tog aldrig slut och var stark som en häst. Dessvärre läste jag henne ofta för sent och vi har på väg efter klövvilt snabbare än jag hann reagera. En gång åkte jag på magen efter henne i linan och var lerig upp till öronen. Ofta kom jag hem med trasiga och blodiga kläder efter att ha flängt runt efter min glada hund. En annan gång missade hon, att det hon just sprungit efter, faktiskt troligtvis var jäkligt raggigt, strävt, med tryne och betar och dessutom ganska nära . Då var hon inte så kaxig vill jag lova. Stod och tryckte framför benen på mig och deklarerade klart, att hon inte tänkte gå en endaste centimeter till. Skön jycke va’. Jag blev livrädd…..
Blaise var vår drama-queen! På hund-mental-språk betyder det att hon överlag hade låga ’tröskelvärden’ och hög ’motivation’. (Rätta mig om jag skriver fel) Belöning i form av Frolic var förträffligt, tennisboll, heeelt gaaalet bra och klapp-och-kel, ok. Om jag låg och skrattade i soffan, hade jag henne alltid i magen som en projektil För vi delade ju allt, eller hur. Både sorg och glädje. Lika snabb var hon att dela sitt skägg, om man var ledsen.
Hon var aldrig speciellt ”förig”, men hade ändå ett fotgående man kunde döda för. Säkert- om jag hade fattat det då- var hon en klickertränares ’våta dröm’. Kanske inte världens mest snabbtänkta, men hon slutade ju aldrig att jobba. Hon kunde exempelvis leta prylar hur länge som helst. Och hur många som helst. En gång prövade jag hur många saker hon kunde hitta och komma in med inom de där magiska fem minuterarna. Bara för att jag tyckte att hon skenade runt för mycket. Hon grejade i intervaller, 18 stycken då. Skön hund!
Jag såg nyss filmen ’Marley and me’. Jag grät floder. Om man kan tänka sig Marley svart och med ett härligt skägg, så var han Blaisans dubbelgångare. Förutom att hon faktiskt inte tuggade upp halva huset så var de så lika. Flängde runt utan hämningar och i en kropp som tålde det. Vattnet i toaletten är väl lika bra som vilket vatten som helst?! Eller hur! Troligtvis var jag lika fladdrig och vimsig som både John och Jenny tillsammans. Hjälp….. Det finns massor att säga om min glada, galna, härliga, pinsamma och tokiga hund. Efter en tids sjukdom utan diagnos fick hon somna in. Nu hoppas jag att hon kan få skutta runt där uppe och leva rövare med hur många Bambi hon önskar. Hon fick somna in med sin tennisboll i munnen
