Stolt..

...är jag, som tusan! Över min superduperduktiga Kelly och över att jag håller nerverna i styr. Faktum är, att jag nu kan erkänna att jag gillar att tävla. Hum....

Jo, Kellsan o jag blev uppflyttade till högre klass spår förra helgen. Känns stort för mig, men samtidigt känns det som att det är nu det roliga börjar.

Vi tävlade på Mjölby bk och hade turen att få komma med som första reserv. Så hela dagen blev jag kallad 'Börje' och Kelly var min schäfer.... (förlåt, men nej tack). För övrigt en jättetrevlig klubb och supertrevligt folk som tävlade och dömde. Vilka spårmarker! Tack för det!

Kelly gjorde ett påsläpp som var helt 'by the book'. Kunde inte bli bättre. Domaren bad Stefan, som var med, ta kort.. Haha, världens skrytblogg det här....

Sen spårade hon också super, hela vägen. Sprang över en rådjursskank som bara var värdig en liten sniff ( jag fick en läbbig flachback och trodde en sekund att nu är det kört), hon gjorde några checkar i vad jag tror var vinklar, men klockrent på spåret igen. Jag kände mig inte osäker på henne nångång men så var jag också heeelt med henne. Hon visade mig hur säkert som helst var spåret gick. Jag såg knappt var jag satte fötterna. Det gick på 14 minuter och då gick det fort men ingen stress. Urskönt. Det jag kunde önskat, var bättre markeringar. Hon är tydlig i sin markering, men jag vill gärna ha en liten apportering där. Det är inte alltid som vi har så fina spårmarker som här. Tror att vi kommer att få jobba på den biten hela tiden och att det liksom är en liten rest ifrån när hon faktiskt inte ville leverera nånting alls in till mig. Kul det där, med vad hunden har med sig från början. I sig själv liksom. Vissa saker är ju hur lätta som helst att jobba med och andra är svårare. Det där med markeringarna märker jag också av i spårträningen. Slarvar jag med belöningarna för många gånger, vill hon snart inte ens visa mig var de där pinnarna ligger. Tur man har lite att pröjsa damen med! Annars kan jag lova att hon bara hade pinnat (öhh) på och överlämnat själva pinnplocket till mig. Då står man sig slätt. Lydnaden gick ok. Fina poäng lite här och där. Men det kan bli klart bättre.

Men sen 0:ade vi krypet. Hon var inte riktigt klar. Att gå från 2 meter till 4 meter på en gång är inte bra ( jag vet). Jag hade en plan, att om hon började strula skulle jag böja mej ner och försöka hjälpa henne och kanske rädda hem en liten 5a i alla fall. Men när strulet kom och jag böjde mig ner, trampade jag på henne. Klok som hon är köper hon inte att bli trampad på sådär, så hon gick upp. Naturligtvis. Sura poäng där kan man ju tycka. Lite rull på apporten. Hjäälp, varför då. Jo, hon låg lite högt, lätt okoncentrerad, inte riktigt med mig. Hela tiden massor att träna på! Tyvärr är vissa saker svåra att uppnå i träningen. Det blir liksom inte riktigt samma sak. Träning och tävling. Budföringen sprang hon så fint! Väldigt fort och säkert.... men sket i att stanna hos mottagaren. Igen. O:a där med, men nu slipper vi fokusera på det mer. Haha!! ( jo, mallig igen...). Platsliggningen var med hjärtat i halsgropen. Med två nollor kunde jag inte kosta på mig en miss till. Normalt är det inga problem, men nu var liten Kelly så trött, att hon höll på att sjunka genom marken. Vet inte om hon var medveten om sin uppgift eller om hon bara var så trött att hon höll på att somna. Låg fint gjorde hon ialla fall och är praktiskt nog rätt döv...

Vi kom tvåa och blev uppflyttade på 482,25p.
Föresten var det högre-tävling samtidigt som lägre. Där vann en riesenpojke vid namn Rissis Yxxe. Två riesen på pallen samma dag! Kul tycker jag! Grattis till oss!

Analysen är klar (!) och jag har ju hur mycket som helst att träna på! Så jäkla roligt! Mycket har vi inte ens nosat på. Och jag måste gå och handla lite olika vikter på apporterna. För fart vill jag ha! Och det tror jag inte man får med tvång. Kelly tycker nämligen tung apporten är blää. Jag såg Jenny W och hennes Birger-Bus på riesenlägrets bruksuppvisning. De visade 'apportering av tung apport' bla och så vill jag få till vår. Det var riktigt snyggt.

Slutsnackat. Börja träna!

Tack, till min kusin Benita som öppnade sina dörrar och lät oss våldgästa henne och familjen. Och vi hade lite släktträff där. Träffade moster o morbror och en fin kusin till. Förutom alla underbara kusinbarn. Jo, delar av min familj var med och supportade under tävlingen. Jäkligt trevligt måste jag säga.
Mågott.