Förhandlingar och tjat...

....kan löna sig. Jag är tämligen uttjatad av Viktoria och min kusin, som ska ställa ut sin lilla (läs stora) Pyreneer nästa helg med oss. Hon låter jättebesviken om vi inte tänker dyka upp i Östergötland. Så kanske ger jag med mig. Det är bara en inofficiell utställning. Jag får väl stå där och skämmas och ta det som en kul utflykt? Vi får se.

Det har inte blivit mycket träning sen vi kom hem från Campus. Jag som var så väldans inspirerad, har mest hållit på och rensat skräp och möblerat om. Förutom att jobba förstås. Det ena leder till det andra hela tiden. Jag har behållt alltför mycket arvegods som jag egentligen inte vill ha. Men nu några dagar har jag fått hjälp att slänga, rensa och åka till auktionverket med en del. Känns lite lättare. Men ändå har jag och syrran minst 8-9 kartonger med grejer vi ska åka på loppis med. Lovar att det är mycket att stuva undan hela tiden. Dessutom har vi projekt 'bio-rum', som tar tid och har utvecklat sig till ett evighetsprojekt. Willes matcher ska sändas på nån internetkanal och det vore sååå nice att sitta och se dem live, så speciellt Stefan har lite brådis att få det färdigt. När vi ändå håller på har vi fixat till mitt 'hundrum'. Det blev jättefint och fungerar precis som jag tänkt. Vad gör man av all yta när ungarna börjar flytta? Jo, naturligvis ett hundrum!

Hundarna skiter väl i möbler och nya rum och tycker att vi är urtråkiga. Det blir just inte mycket mer än daglig motion och lite träning på tomten. Räcker inte långt för två piggeliner. Kirby är just nu allt annat än pigg och får endast traska runt på tomten och göra sina behov. Dem gör han på tre ben. Han har amputerat en tå och har faktiskt rätt ont. Men den här gången får han i alla fall smärtlindring och verkar klara den fint den här gången. Inga blodiga diareer och vi håller tummarna för att det ska hålla sig så. Och för att proverna på tån visar artros och inte tumör. Krya på dig Kirby gubben! Han är en tapper liten lurv. Att lägga om bandaget på honom är plättlätt. Han litar på mig till hundra. Känns skönt.

Åter till röjningen. Nu står väggtvätt på schemat. Jo.... hur tråkigt som helst. Det är väl därför jag sitter här och skriver om det.....

Toker....

.... eller nått. Lilla Lykke har varit hos frissan.... Hon ska ju vara fin på utställningen om 1,5 vecka. Hohojaja. Man kanske skulle ha frisserat knytet ett par veckor tidigare. För nu ser hon ut som Toker i 'Snövit och de sju dvärgarna'. Om, bara OM, de vackra små öronen kanske, kanske ligger lite 'lågt' är det nu heeelt omöjligt att dölja med en omfångsrik krage. Jag min idiot har klippt hela öronen och inte lämnat ens en liten tuss bakom viken. För en liten, liten stund trodde jag kanske att den vackra vallhunden hade förvandlats till en riesen eller möjligen en liten terrier. Förvillande lik, eller hur.... Så förlåt mig om någon undrar, jag kommer göra allt som står i min makt att övertala Viktoria att inte ställa upp på utställningen. Det blir alltså antagligen ingen utställning 14 november.Unghunden får nog växa till sig till en vuxen tik och de vackra små öronen får nog bli lite mer håriga innan jag kommer stå bredvid ringen och kunna stå för det jag gjort.... Ärligt, det ser helt tossigt ut.

Anniken med sin jaktcocker i labbet
(fr. svt:s arkiv)

Hundcampus-helgen och grundkursen i specialsök, levde verkligen upp till alla förväntningar. Jag älskar hela grejen med nosarbetet. Det är så galet kul att få ta del av hundens fantastiska förmåga. Jag är så sugen på att utbilda Kelly till tjänstehund inom specialsöket. Det här är verkligen otroligt intressant. Jag vill lära mig ALLT. Kelly är definitivt med på noterna. Hon var som vanligt helt igenom positiv och jobbade klockrent. Det vore en härlig resa att få se vart hon kan nå, framförallt väldigt lärorikt Jag ska gräva lite i plånboken och skrapa några lotter så får vi se vad det blir av det. Med på kursen var en annan vacker riesen. En pojke på 9 månader som hette Nemo. När jag stog utanför labbet vid ett tillfälle och tittade genom fönstret när han jobbade, blev jag lite kär och tyckte han var en riktigt härlig hund. 'Bara för det är en riesen' sa en av tjejerna, men det var något speciellt med honom. Efter en stund kom matte-Elin och jag på att vi hade hund från samma kennel och då var det inte svårt att räkna ut att Nemo måste vara Blaisans barnbarn! Fasen vad världen är liten ibland. Jag blev så otroligt berörd! Nånting hos honom påverkade mig. Trots att de nog egentligen inte var speciellt lika. Men nånting måste det ha varit. Han var riktigt fin i alla fall. Hur kul som helst att träffa honom. Hoppas det blir fler gånger. Lycka till Elin, med din härliga hund!