Clinicen för Maria Brandel i det stora ämnet och det som jag tycker är det mest komplicerade momentet, framåtsändande, var huuur bra som helst. Jag trodde jag hade rätt bra koll på vad vi hade för svagheter och kanske någon liten styrka i det momentet ( kanske...?) men som vanligt: många nya infallsvinklar och (fan eller jippi!) ännu fler detaljer. Det kan bli vansinnigt svårt att få ihop det sen igen.... som var en av de små detaljerna.....
Litar på dig nu Lotta, med världens bästa öga.
Nu vet jag i alla fall att Kelly har 8 fantastiska, härliga, kraftfulla språng till brytpunkten. Jag kan acceptera 7..... o sen får vi hoppas att hon köper 'ungefär', vilket kan vara svårt om man har en lite anarkistisk ådra. Och jag vet inte om det som jag tycker är såå vackert i hennes styrka, när hon springer iväg med den kraften, egentligen är så bra? Önskvärt vore väl lite mer kontroll? Det blir en lite konflikt här. Samtidigt som jag förstår att en mer kontollerad fart vore att föredra, älskar jag att se henne så kraftfull. Min stora vackra tik.
Vem har bråttom? Är egentligen sugen på att starta debut i elitklass på riesenSM. Vore såå kul. Eller inte, när vi inte är klara och inte riktigt har tid att få ihop det sista. Det får nog vänta ändå. Det blir nog inte start förän till nästa vår, då en parning kommer emellan och två slutprov på  mina utbildningar. Vi har certifiering på Narkotika-söks utbildningen om två veckor. Vi tränar!! Men hur man än gör kan det inte bli tillräckligt. Hela tiden nya svårigheter. Men Kelly går bra. Faktiskt riktigt bra! Vi har smörat in oss på apoteket för att få nya preparat att träna på. Ja, smittat då. Det finns ju en uppsjö av medecin man kan droga sig på.
Vår instruktörsutbildning går också mot sitt slut, som om det övriga inte var nog. Massor att skriva nu, på slutet. Redovisningar, tentamen heter det visst. Har koll på det skrivna i stort, men den muntliga biten.....

Håll tummarna. Mors.

Lykke spårar!

Trodde jag skulle känna enorm tomhet när många försvinner här hemma. Kirby är i hundhimlen, Wille åkte tillbaka till Usa, Kelly åkte till Marie. Men Lykke fyller rätt bra ut tomrummet faktiskt. Det är en fräck och käck liten dam med stor personlighet. Sådär lite milt, på sheltevis tar hon plats.
Jag har en plan att få henne godkänd på anlagsprovet för viltspår. Måste ju ha lite hundjobb att syssla med. Ännu hellre skulle jag vilja få henne uppflyttad till lägre spår men där måste ju till lite lydnad och det är ju Viktorias grej, så vi får se hur det blir med det. Eller så utbildar jag hunden helt enkelt och så går Viktoria med henne själv. Vilken snilleblixt! Men spåra ska hon få lära sig vilketsom.
Jag har ju vid tidigare försök känt lite lätt hopplöshet och inte sett något som hels anlag…. Men naturligtvis är det jag igen! Som är dum i huvet och inte gör rätt. !?! Igår skulle vi träna på klöv tänkte jag. Korta noggranna spår (snö) med bara klöv. Första fick hon synretning på första spåret. Fattar inte vad jag tänkte på egentligen, men jag ville skapa ett intresse….. Ja, det intresset märkte jag! Hon var överhet och slängde, flängde, skällde och spårade inte många cm. Jag är dum! Prövade två gånger till men utan synretning, men fick samma resultat. Alltså gå hem och tänka.
Idag åkte vi ut till en åker med lite snö. Jag la ett 50 m kort personspår utan krångligheter ute på åkern i medvind, där jag tydligt såg mina spår. Det fick ligga ca 45 minuter, sen selade jag på henne och gjorde sen ngt jag aldrig gjort tidigare. Tog med mig klickern. Jag klickade den lilla vesslan längst spåret och godiset fick hon naturligtvis i fotspåret och fan! vad det gick bra! Hon gick i princip i varje steg och sökte sig själv ner i spåret. Vi vilade någon gång och hon startade fint och lugnt igen. Hon prövade flera gånger att söka min kontakt men fick ju inget för det så hon jobbade på neråt istället och jag tror hon fattade poängen. Det återstår ju att se, när vi har jobbat ett tag, men idag var första gången hon riktigt gav mig den där härliga spårkänslan! Jippi! Tack Lykke!

Gott nytt år på alla fronter!

Jag önskar mig mer skumpa än raketer på nyår. Tänker gå hem från kalaset lagom till tolvslaget för att fira det med hundarna. Förlåt kära värdpar, men ni kommer inte märka att jag smiter iväg. Ingen är speciellt berörd över smällarna, inte ens lilla Daisy. Däremot vet jag inte vad hon skulle säga om raketerna, så vi tar det säkra före det osäkra.

Dräktiga Kelly

Min dräktiga underbara Kelly söker mer än nånsin mitt sällskap. Hon är ju en gigantisk knähund jämt, men nu riktig styker hon sig mot mina ben när jag sitter vid bordet o skriver, lägger sig på mina fötter och somnar sen så hårt att det inte går att flytta på henne. Det är mysigt när vi samsas i soffan och jag blir sittande med halva hunden i knät, tungt sovandes. Såå söt! Hon kan äta hur mycket som helst verkar det som och det är inte riktigt likt henne. Men ät du bara! Hon är inte så snabb i kurvorna i leken med Lykke o åker faktiskt på ändan ibland i svängarna. Trots att det inte syns mycket på henne än. Börjar bli spännande!

Kelly har alltid gillat att dela sovplats. Här sover hon med grannflickan på altansoffan. Hon har vara varit hos oss i någon dag här, men är trygg och hemtam. En helt underbar liten valp!

Raskunskapsläxa

Går ju en superbra kurs just nu. SBKs utbildning till AllmänlydnadsInstruktör. Vår kursledare Ewa Bergfast är kanon.

Eftersom jag har en skruv lös glömde jag bort läxan. Det får man betala för nu. Läxa i raskunskap med kort beskrivning av tre raser från tre grupper. Alla helt olika. Med en kort beskrivning av hur jag skulle lägga upp inkallningsträningen, följaövningar och kontaktövningar så de passar dessa. Jag har valt tre ganska ovanliga raser. Ovanliga på klubbens kurser i alla fall. Kanske var det lite dumma val men jag blev nyfiken när jag kollade mina fakta, så det fick bli så bara. Grupperna är snabba drivande jakthundar, tempel och socitetshundar och boskapsvallande hundar.

Gissa vilka raser det blev?

Jul, jul härliga jul

jo, det är sant! Jag älskar det. Julen är så speciell och ger mig härliga känslor. Särskilt när jag får ha alla barnen hemma. Dagen innan julafton då vi gör skinka o spelar bingolotto och granen åker fram. Helt sjukt med det där med bingolotto, jag vet, men det är bara så. Det måste göras. Och det är myyys. W hade i år den goda smaken att komma redan veckan före jul så det kändes liksom lite inbott när juldagarna kom. Veckorna före jul har kantats av lite vacum. Jag var tvungen att hastigt ta bort gamle Kirby. Jag har det senaste året haft stenkoll på hans gamla ben som han har haft ont i och sen var det magen som bara sa upp sig. Den har han iof också tampats med i perioder. Han fick inte behålla någon mat alls. Det kom ut i båda ändar. Han blev superdålig på en gång och jag visste vad jag var tvungen att göra. Det gick fort. Det var as jobbigt. Det som är hundars obevekliga previlegium är vårt stora dilemma. Det som tröstar mig är att han mådde bra och hade ett härligt hundliv till den sista natten. Det blev liksom livets värsta luciavaka.

När något skakar en såhär, som det gör när man saknar och har sorg, känner jag samtidigt en sån otrolig tacksamhet mitt i allt. Visst är det märkligt? Så, tack Kirby för att du fanns så väldigt länge i mitt liv och gav mig så många gråa hår och visade mig vägen in i hundens värld. Du var mitt livs mest efterlängtade barndomsdröm. Jag drömde aldrig om Lady. Jag ville ha Lufsen.

Två dagar senare är vi tillbaka hos veterinären http://www.tyresodjurklinik.se/ och ultraljudade Kelly för att konstatera dräktighet. Och visst fanns det liv!

Galet kul...

..med specialsök. Jösses. Vi är precis i starten och jag håller just nu på att lära mig vilka belöningsformer som passar Kelly och hur hon ser ut när hon markerar rätt. Framförallt hur själva fyndet visas. Inte markeringen, men att hon visar mig när hon hittat rätt, tydligt.

S har byggt en supersökbana till oss. Långa avstånd mellan hålen och lätt att gå upp på. Den är väldigt stor dock och ligger över heela rummet. När hon sedan börjar få kläm på jobbet och kunna den här leken lite bättre, så ska jag bygga ( eller S?) en lite mindre med kryddburkar och kortare avstånd. Jag trodde efter vår första träff i januari, att det här var lätt! Tror nämligen att jag har en bra hund med fin näsa och hon jobbade jätteduktigt. Men ju mer man lär sig desto fler detaljer dyker upp och avgör om det blir ett bra resultat eller inte.

Just nu håller jag på att lära mig läsa min hund. Igen. Hon har en tendens att kolla av mer än vad jag vill. Tror inte det är osäkerhet, utan bara hennes sätt att jobba. Inte heller tror jag att hon inte vet vilken som är rätt. Det är jag rätt säker på att hon vet ganska fort. Hon kollar bara av lite. Har fått lite tips hur jag ska motivera henne att visa mig på en gång och tydligt. Vi får se om det funkar och om jag förstår allt.... Jag har en bild av att hon stannar upp och verkligen visar mig. Typ ' kolla här! Jag veet att det är rätt'. Nu ser det mer ut som att hon vet, går förbi och tar rätt nästa varv eller nästa burk om det finns fler rätt. Och ska vi fortsätta så blir det bara presentation tycker jag. Det är kul det här (igen) med vad som finns i hunden. Har märkt det så ofta förr att hon gärna vill ta enklaste vägen. Helst vill hon kolla av om hon verkligen behöver jobba för att komma åt belöningen. Helst vill hon ha den gratis.

Jag har fått en typ spenhållare för mjölkning av Lotta. Hon hade fått en hel påse av en kund begagnade sådanna och när Kelly fick nos på dem gick hon i taket. En sån efter avslutat sök gav resultat igår, så nu ska vi se hur hon tar sig an sitt sök idag. Om hon är mer motiverad att visa mig? Spännande!

Bara hur nördig får man bli? Sitter o klurar hela tiden. På dofter och tider och vindar och material och molekyler. Det kan blir hur grötigt som helst. Kanske klarnar dimman så småningom och man kan se ljuset....

Jag gjort bort mig med rabiesvaccinet. Kennal Foula som Lykke kommer ifrån har en kennelträff i sommar som vi skulle åka till. En tripp till Danmark kunde vara super kul. Och träffa andra släktingar till Lykke ännu roligare. Men nu har jag min idiot räknat ut att vi inte kommer hinna få Lykke o Kelly färdiga för resan. Det fattas typ 3 veckor. Klantigt men jag hoppas det kommer fler kennelträffar.

Lykke o Viktoria avslutar sin freestylekurs ikväll. De tränar men jag undrar om det kommer bli tävling? Gör inget i sånt fall. Lykke får träna och det tycker hon är superkul. Agilityn med Kickan började i måndags och det är om möjligt ännu roligare. Lykke springer som bara den. Hon är överlycklig när hon gör rätt. Blir frustrerad när hon begriper att hon gjort fel. Än så länge är godiset lite bättre än hinder. Så avstånd är lite svårt. Jag kan inte hålla fingrarna i styr utan måste pröva, träna och testa också. Det är jättekul. Jättekul! Haha, det höll på att bli helt tokigt när jag började med hinderstolparna. Vi hade fått i läxa att lära hunden 'söka hinder'. Vi kan säga såhär. Handlingen sitter inte som kepsen.... Det är tur att Lykke är så klok och förnuftig och framförallt väldigt ! envis. Hon visade mig med en dåres envishet vad som var rätt och jag var ett tag, bara en dum idiot och tyckte hon var detsamma. Men såklart var det jag som fick stå med 'hundhuvet'......hö hö. Lykke hade rätt!

Haregott!

Long time no blogg...

Nästan så man kan lägga ner bloggen.
Sist skulle vi på utställning med Lykke. Det gick i alla fall fint. Hp och BIR. Sen missade vi gruppfinalen. Jo, det är sant! Vi stog bredvid och lyssnade och vinkade och undrade när hon skulle in igen. Vi kom på sen, att ringsekreteraren hade ropat in fel hund. Hon hojtade ett collienummer och det stog redan en collie i ringen!? Jag kan säga att både Viktoria o jag var mer än lovligt arga! Det är ju fan när man är nybörjare, så ska man ändå veta allt. Såhär i efterhand hade vi i alla fall en super trevlig dag. Min kusin och hennes underbara dotter har en stor baby i form av Pyreneevalp’ hon fick

äran att trava runt i finalringen. Superkul!

Jul o nyår. Inga rädslor för smällare här inte. Så skönt! Som nybliven vallhundsägare var det med nervositet vi mötte nyår. Men det gick fint. Även alla dessa raketer som ungarna drar iväg dagarna efter, förblev ofarliga i Lykkes öron. Det kanske har lönat sig att sitta på skjutbanan och fika.
Kelly och jag har börjat på en årslång utbildning på Hundcampus. Specialsök. Det är sjukt kul. Vi har bara varit där en gång än och nu håller jag på för fullt att försöka klura ut vad just hon ska bli specialist på. Rost, mögel, brunst, husbock?? Jag har inte en aning än. Så mycket vet jag att jag skulle vilja använda henne ute i praktiken. Inte bara i ett laboratorium. Många delar att träna och vansinnigt spännande. Herregud, man måste ju lära sig endel om ämnet som hon ska leta efter. Vilka kan störningarna vara och var ligger problemet för oss människor att hitta ämnet själva. Det ska ju vara en vits att konkurera ut oss människor. Eller hur!
Läxan efter första omgången var bla att strukturera upp träningen. Planera och utväredera osv. Se progression. Jag tog fram lilla kalendern och började. Gör i princip allt som står i kalendern och fram till denna vecka har det gått strålande. I måndags kom ljuden i momenten tillbaka. Och det med besked! Trodde det var en tillfällighet, men idag var de där igen. Var och är fortfarande sur som ättika, men kanske fick jag lite info idag hur jag ska gå vidare. Men det blev endel ändring i träningsupplägget. Är det inte typiskt när man ligger i en viss nivå i inlärningen av moment att det bara blir skit?? Tycker mig se ett mönster. Det blir jag som ber Kelly när hon inte orkar tänka själv. Och lägga ner när hon piper. Skit trist tycker jag. Önskar jag hade en annan bättre strategi som funkade. Det fungerar inte att bara låta det vara. Hon tappar huvet (position och koncentration) när hon piper och det blir för mycket att släppa igenom. Hjääääälp, vad göra? Jag ska erkänna att jag blir på väldigt dåligt humör efter sån här dålig träning. Ja, jag veet, det är bra information man får av dåliga pass också. Men kul, är det inte! Det enda bra med dagens träning är att Kelly är supertrött. Hohohaha. Sov gott eller nåt, nu ska jag läsa om stons brunster.
Mågott

Förhandlingar och tjat...

....kan löna sig. Jag är tämligen uttjatad av Viktoria och min kusin, som ska ställa ut sin lilla (läs stora) Pyreneer nästa helg med oss. Hon låter jättebesviken om vi inte tänker dyka upp i Östergötland. Så kanske ger jag med mig. Det är bara en inofficiell utställning. Jag får väl stå där och skämmas och ta det som en kul utflykt? Vi får se.

Det har inte blivit mycket träning sen vi kom hem från Campus. Jag som var så väldans inspirerad, har mest hållit på och rensat skräp och möblerat om. Förutom att jobba förstås. Det ena leder till det andra hela tiden. Jag har behållt alltför mycket arvegods som jag egentligen inte vill ha. Men nu några dagar har jag fått hjälp att slänga, rensa och åka till auktionverket med en del. Känns lite lättare. Men ändå har jag och syrran minst 8-9 kartonger med grejer vi ska åka på loppis med. Lovar att det är mycket att stuva undan hela tiden. Dessutom har vi projekt 'bio-rum', som tar tid och har utvecklat sig till ett evighetsprojekt. Willes matcher ska sändas på nån internetkanal och det vore sååå nice att sitta och se dem live, så speciellt Stefan har lite brådis att få det färdigt. När vi ändå håller på har vi fixat till mitt 'hundrum'. Det blev jättefint och fungerar precis som jag tänkt. Vad gör man av all yta när ungarna börjar flytta? Jo, naturligvis ett hundrum!

Hundarna skiter väl i möbler och nya rum och tycker att vi är urtråkiga. Det blir just inte mycket mer än daglig motion och lite träning på tomten. Räcker inte långt för två piggeliner. Kirby är just nu allt annat än pigg och får endast traska runt på tomten och göra sina behov. Dem gör han på tre ben. Han har amputerat en tå och har faktiskt rätt ont. Men den här gången får han i alla fall smärtlindring och verkar klara den fint den här gången. Inga blodiga diareer och vi håller tummarna för att det ska hålla sig så. Och för att proverna på tån visar artros och inte tumör. Krya på dig Kirby gubben! Han är en tapper liten lurv. Att lägga om bandaget på honom är plättlätt. Han litar på mig till hundra. Känns skönt.

Åter till röjningen. Nu står väggtvätt på schemat. Jo.... hur tråkigt som helst. Det är väl därför jag sitter här och skriver om det.....

Toker....

.... eller nått. Lilla Lykke har varit hos frissan.... Hon ska ju vara fin på utställningen om 1,5 vecka. Hohojaja. Man kanske skulle ha frisserat knytet ett par veckor tidigare. För nu ser hon ut som Toker i 'Snövit och de sju dvärgarna'. Om, bara OM, de vackra små öronen kanske, kanske ligger lite 'lågt' är det nu heeelt omöjligt att dölja med en omfångsrik krage. Jag min idiot har klippt hela öronen och inte lämnat ens en liten tuss bakom viken. För en liten, liten stund trodde jag kanske att den vackra vallhunden hade förvandlats till en riesen eller möjligen en liten terrier. Förvillande lik, eller hur.... Så förlåt mig om någon undrar, jag kommer göra allt som står i min makt att övertala Viktoria att inte ställa upp på utställningen. Det blir alltså antagligen ingen utställning 14 november.Unghunden får nog växa till sig till en vuxen tik och de vackra små öronen får nog bli lite mer håriga innan jag kommer stå bredvid ringen och kunna stå för det jag gjort.... Ärligt, det ser helt tossigt ut.

Anniken med sin jaktcocker i labbet
(fr. svt:s arkiv)

Hundcampus-helgen och grundkursen i specialsök, levde verkligen upp till alla förväntningar. Jag älskar hela grejen med nosarbetet. Det är så galet kul att få ta del av hundens fantastiska förmåga. Jag är så sugen på att utbilda Kelly till tjänstehund inom specialsöket. Det här är verkligen otroligt intressant. Jag vill lära mig ALLT. Kelly är definitivt med på noterna. Hon var som vanligt helt igenom positiv och jobbade klockrent. Det vore en härlig resa att få se vart hon kan nå, framförallt väldigt lärorikt Jag ska gräva lite i plånboken och skrapa några lotter så får vi se vad det blir av det. Med på kursen var en annan vacker riesen. En pojke på 9 månader som hette Nemo. När jag stog utanför labbet vid ett tillfälle och tittade genom fönstret när han jobbade, blev jag lite kär och tyckte han var en riktigt härlig hund. 'Bara för det är en riesen' sa en av tjejerna, men det var något speciellt med honom. Efter en stund kom matte-Elin och jag på att vi hade hund från samma kennel och då var det inte svårt att räkna ut att Nemo måste vara Blaisans barnbarn! Fasen vad världen är liten ibland. Jag blev så otroligt berörd! Nånting hos honom påverkade mig. Trots att de nog egentligen inte var speciellt lika. Men nånting måste det ha varit. Han var riktigt fin i alla fall. Hur kul som helst att träffa honom. Hoppas det blir fler gånger. Lycka till Elin, med din härliga hund!

Bilder

Här kommer lite bilder från Lykkes premiär i utställningsringen. 19 september var det inofficiell valputställning när riesenklubben hade en officiell för dem.

Lite träning på morgonen. Kul tycker Lykke och visar upp sig fint.

Lite godis är belöning nog.

Här är tjejen som inte har några problem med hälsning. Tillgänglig? Javisst!

'Kom igen tjejen! Nu börjar det på riktigt.'

Lykke skötte sig exemplariskt och fick jättefin kritik. Sen blev hon slagen av den yngre, mindre trefärgade tiken i konkurens.

Jag behöver inte säga vem jag tycker skulle ha vunnit va'? Att Lykke sa 'hej, vem är du?' till domaren och den andra tiken sa 'hjälp, vem är du?' gör ju inte saken sämre. Hon är fin vår svartvita! Och Viktoria var världens proffs. Hon var jättenöjd över Lykke och hennes fina lila rosett med hp.

Hon är rolig min unge. Hon blev ändå lite sur för hon ville ju gärna ha den röda rosetten också. Chansen kom ju när det fanns en 'barn med hund' klass. Den hade vi inte anmält till men det blev ju snabbt fixat och in gick dom och tog hem första priset och fick den fina röda rosetten också!

Grattis Viktoria!






Tack!

Glada tjejer!

Jaha. Jag kan tydligen inte rotera bilden men här är de fina rosetterna och diplomet i alla fall.

Fin kritik.

I november åker vi till Mjölby för en inofficiell till innan hon blir stor. Ska bli spännande. Men hon är mycket mycket mer än bara en söt o vacker liten hund. Hon är genom ball och charmigast i stan!

Mågott

Attityd

Idag mötte jag en gammal hund kompis på min lunchrunda. Hon blev störtkär i lilla Lykke. 'Vilken urhärlig attityd hon har. Hon är jättefin'. Jo, det har hon verkligen den lilla prinsessan. Men hon är lite av en ulv i fårakläder. Så söt och helt underbart len och ljuvlig ena stunden' för att sedan bli världens retsticka och en riktig liten 'pain in the as'.
Vi haft elitspårtävlingar på klubben i helgen. Jag var spårläggar på 5an. I Tyresta skogarna höll vi till den här gången. Väldigt varierad och kuperad terräng med mycket underlagskskiften och höjdskillnader. Jag gillar att ha koll på mitt spår och rekar gärna ordentligt så jag slipper improvisera på tävlingsdagens morgon. Det är jättekul och spännande att lära känna ett skogområde riktigt bra. Det blir ju då att man går rätt många gånger i samma område och det är urhärligt att vandra runt med hundarna lösa. Ingen jagar heller, så jag kan ägna större delen av turen till att njuta och kolla lämpliga vägar. Kirby o Kelly håller reda på mig. Lykke håller reda på oss alla. Ivrigt skällande. Vissa gånger blir vi alla så j-a sura på bjäbbet att vi måsta stanna och rasta och lugna ner oss, så att vi inte äter upp henne. Hon vallar som värsta cattledogen och biter de andra i hasorna hela tiden. Kirby blir sur men hinner sällan ge henne något för det. Hon är alldeles för snabb för honom. Då måste jag hjälpa honom och hejda den lilla pirayans framfart. Vid ett tillfälle såg jag Kelly, rusa över Lykke. Först såg det läskigt ut när hon gjorde det. Kan ju gå illa om hon inte har koll. Men icke. Det var mycket väl avvägt och Lykke ramlade bara omkull men såg lite omtumlad och överraskad ut. Om hundar kunde skratta tror jag Kelly asgarvade och hade hur kul som helst. Hon var ju lite trött på sin gapiga, vallande kompis. Kelly tyckte nog att hon var skitbusig för efteråt fick hon ett sånt där idiotryck och flängde runt i skogen tills hon var helt slut. Tokig hund! Där hängde inte ens Lykke med. Annars är hon ju snabb som vinden. Men ofta ser det ut som Kelly anpassar farten så att hon precisprecis hinner ifrån Lykke. Häftigt att se dem.
Men visst har vår lilla danska prinsessa härlig attityd alltid. Hon äger världen och den är bara till för henne! Puss, vad söt hon är. Tur att Viktoria har en sån gullig hund…….
Jaha nu skulle jag lägga in nån fin bild men det verkar inte funka, så det får bli en annan gång. Lykke har ju varit på sin första utställning. En inofficiell. Ska visa lite bilder på det en annan gång då. Både Viktoria och Lykke gick omkring och såg ut som de inte gjort annat än att gå på utsällningar. Ska kanske låta Viktoria visa Kelly sen också, när man är så illa tvungen att ställa ut henne? Själv är jag hur tafflig som helst när det gäller att gå vänstervarv. Undrar vad det beror på?
I helgen åker Kelly o jag till Hällefors och hundcampus och förkovrar oss. Behöver jag säga att jag ser fram emot det? Nosarbete! I like!

Mågott

Ränderna går aldrig ur....

...en terrier. Kirby har precis fyllt 11 år. Han är lite halt o lytt ibland, åldern tar ut sin rätt. Det kostar på att stå upp mot en busig riesen. Han är lite suddig på ögonen och han är inte längre bara selektivt döv utan hör faktiskt inte skrammlet av matskålen jämt. Det betyder garanterat i hans fall, att han börjar höra dåligt på riktigt. Efter en kortisonkur i vintras och lite aloevera juice i maten tål han numera torrfoder. 'Standard normal', samma som Kelly äter. Mycket praktiskt. Jag var tvungen att prova när vi skulle åka på riesenlägret i somras och inte kunde stå och koka mat hela veckan. Inga blodiga bajshögar och inga spyor. Toppen! Nu känns det bara lyxigt och nyttigt att kunna koka kött till hundarna och tillsätta det i torrfodret. Jo, de får hemlagat ibland också....

Kirby har ju inte alltid varit den enklaste hunden att ha i vardagen, då han är stöddig som få och hård. Terrier ut i svanstippen. Sött, när man är hyfsat liten och ljust mjukpälsad! Han vaktar oss och tomten med sitt liv och har gjort det till sin alldeles speciella hobby att skälla och jaga bort folk utanför tomten. Trots att jag blir skitarg ser han ut som en kung när han lyckas. Hoho,undrar hur populär man är i grannskapet.....?? Men. Det är ju så underbart med en gammal säker hund. Han lullar på och njuter av livet i sin enklehet och kräver inte just mycket mer, än att få 'ligga under sin korkek och lukta på blommorna.' För tre veckor sen opererade han bort en klokapsel. Eftersom han inte tål värktabletter fick han gå utan. Han hade rejält ont men tog det som en hund. Jättetapper var han. Så förra veckan hände en liten insident, som om han inte haft ont nog på ett tag? Vi var och tränade med ett gäng kompisar i skogen. Efter utfört arbete skulle en hund in i sin bil. Kirby hoppar ur min bil och springer upp bakom den andra hunden som blir jättejätterädd och överreagerar och biter Kirby. Eftersom det liksom inte ligger för honom att backa ur, biter han tillbaka, varpå hunden inte släpper taget utan bara tuggar om. Det blev ett jävla liv men tillslut fick vi loss dem och Kirby kunde plåstras om. Han verkade inte lagt på sig mer än smärta över betten. Vi hittade efter första konrollen, bara ett sår. Strök på AloeVera Gelly direkt på såret och sen fick han hoppa in i bilen. Väl hemma fick Viktoria hjälpa mig att titta igenom honom då han blött rejält i bilen. Vi klipper rent runt de fem såren vi hittar och tvättar med Vet. Formula och stryker på mer Gelly. Två av såren såg ut att egentligen vara anledningen till ett veterinärbesök. Men Kirby kändes ok och jag litar på min AloeVera. Efter kvällens aktiviteter kollade jag honom igen. Då åkte han in i duschen och blev ordenligt tvättad med Aloe flytande tvål, runt såren. Sedan på igen med Vet.Formula och Gelly igen. Trot eller ej, ett av såren var puts väck redan morgonen efter. Nu, såhär en vecka efter skadan och ihärdigt sprejande med Veterinäry Formula och mycket Gelly på såren är det hur fint som helst. Det är nästa så man inte tror det är sant. Jag ska ringa min veterinär och berätta för henne hur väl det här fungerade. Kanske kan det hjälpa någon annan som råkat ut för trista sår. Eller så vill hon inte veta...? Så ett gott råd: införskaffa Veterinery Formula eller First, Flytande tvål och Gelly och ha som ett 'första-hjälpen-kit'.

Här är några gamla bilder med två av hans ungar:

Idag har alla tre hundarna rusat runt i skogen och han är helt återställd. Puss på dig Kirby!

Idag skulle Blaise ha fyllt 8 år.
Jag lovar att det är en själ som lämnat ett stort tomrum. Hon var virvelvinden i mitt liv. Den absolut galnaste, vildaste, tokigaste men också snällaste hund som fanns att finna. Jag lovar att jag många gånger tackade för att hon hade det största av hjärtan, då hon hela sitt liv levde i formel 1-fart och man ofta var tvungen att handgripligen tala om var och hur en väluppfostrad hund förväntades vara. För väluppfostrad och foglig, var inte något Blaise såg som ett mål i livet. Hon levde livet som den sanna och ärliga anarkisten. Vi var de bästa vännerna. Men problem blev det, när hon tyckte att vi var totalt jämlika. Den uppfattningen kunde jag liksom aldrig få ur henne.
Hon kom till oss som en liten stjärna. (Naturligtvis!) Hon skulle bli min tilltänkta tävlingskompis, då Kirby tyckte att tikdofter och lite hanhundsgruff var tusen gånger roligare än att träna. Men den här lilla svarta bomben hade även hon lite andra intressen. Jag förstod nog försent, vad ren och skär jaktinstinkt faktiskt kunde betyda. Det blev viljornas kamp. Å där står man sig slätt kan jag berätta! Hon spårade som en kanon. Tog aldrig slut och var stark som en häst. Dessvärre läste jag henne ofta för sent och vi har på väg efter klövvilt snabbare än jag hann reagera. En gång åkte jag på magen efter henne i linan och var lerig upp till öronen. Ofta kom jag hem med trasiga och blodiga kläder efter att ha flängt runt efter min glada hund. En annan gång missade hon, att det hon just sprungit efter, faktiskt troligtvis var jäkligt raggigt, strävt, med tryne och betar och dessutom ganska nära . Då var hon inte så kaxig vill jag lova. Stod och tryckte framför benen på mig och deklarerade klart, att hon inte tänkte gå en endaste centimeter till. Skön jycke va’. Jag blev livrädd…..
Blaise var vår drama-queen! På hund-mental-språk betyder det att hon överlag hade låga ’tröskelvärden’ och hög ’motivation’. (Rätta mig om jag skriver fel) Belöning i form av Frolic var förträffligt, tennisboll, heeelt gaaalet bra och klapp-och-kel, ok. Om jag låg och skrattade i soffan, hade jag henne alltid i magen som en projektil För vi delade ju allt, eller hur. Både sorg och glädje. Lika snabb var hon att dela sitt skägg, om man var ledsen.
Hon var aldrig speciellt ”förig”, men hade ändå ett fotgående man kunde döda för. Säkert- om jag hade fattat det då- var hon en klickertränares ’våta dröm’. Kanske inte världens mest snabbtänkta, men hon slutade ju aldrig att jobba. Hon kunde exempelvis leta prylar hur länge som helst. Och hur många som helst. En gång prövade jag hur många saker hon kunde hitta och komma in med inom de där magiska fem minuterarna. Bara för att jag tyckte att hon skenade runt för mycket. Hon grejade i intervaller, 18 stycken då. Skön hund!
Jag såg nyss filmen ’Marley and me’. Jag grät floder. Om man kan tänka sig Marley svart och med ett härligt skägg, så var han Blaisans dubbelgångare. Förutom att hon faktiskt inte tuggade upp halva huset så var de så lika. Flängde runt utan hämningar och i en kropp som tålde det. Vattnet i toaletten är väl lika bra som vilket vatten som helst?! Eller hur! Troligtvis var jag lika fladdrig och vimsig som både John och Jenny tillsammans. Hjälp….. Det finns massor att säga om min glada, galna, härliga, pinsamma och tokiga hund. Efter en tids sjukdom utan diagnos fick hon somna in. Nu hoppas jag att hon kan få skutta runt där uppe och leva rövare med hur många Bambi hon önskar. Hon fick somna in med sin tennisboll i munnen

Spårkurs

Vilken helg jag har haft. Det är redan torsdag och jag har sådär lagom kommit ifatt i kroppen. Har studsat runt i skogen igen och det där jäkla knät hänger inte riktigt med.
Kursen då! Vicken toppen helg! Anna L är en av de mest engagerade och positiva instruktörer jag mött! Som ett uppslagsverk har hon lösningar och övningar i massor och fokuserar inte alls på problem. Helt i min smak. Att se sina problem som en uppgift som ska lösas är precis dit jag försöker nå. Man kan älta sina brister ett tag för att det måste tuggas lite, men sen är det ju bara att köra om man har sitt mål i fokus. Haho, hur lätt lät inte det där!?
Kelly och jag kommer troligtvis att få jobba med samarbetet vid 'leveranserna' hela livet. Det är inte naturligt alls för min vackra svarta, att springa in det fortaste hon kan, med nånting hon har hittat alldeles själv. Och jag tycker ju, 'hur svårt kan det vara damen'. Där tycker vi inte lika liksom.
Spåret går fortfarande jättebra. Hon är urduktig min härliga hund!
Ett otroligt trevligt och positivt tjejgäng var det att hänga med hela helgen. Magda, Jenny, Jennie, Petra och Christine. Det var så himlahimla roligt att träna med er! Ambitiösa och glada i samma paket. Tack!
Har försökt rigga en övning som kallas 'kroken'. För att träna påsläpp. Måste nog lura Kelly mer med vinden för hon gick inte åt fel håll den här gången heller. Kanske händer det när linan måste längas? Nu gick hon också ut till spåret rakt framför mig och stod inte och glodde en kvart och undrade vad hon skulle göra som första gången. Eller ska jag bara vara skitglad att hon gör rätt och inte fel?

Nu står vår resa till usa på programet. Packning och ångest. Det är utan överdrift jag är kluven till det hela. Resan är kul. Willes otroliga mod och möjlighet är fantastisk. Men jag lovar, att skicka iväg sin unge så långt känns imagen. Men fan! Jag ÄR glad för hans skull. Det var samma sak när Joakim flyttade till Orust. Jag var superglad för att han gjorde det han ville. Han var så jätteduktig och fixade allt själv, 16 år. Också väldigt målinriktad. Men. Varje gång han var hemma över helgen och skulle tillbaka var det totalkaos imagen. Tror inte man helt kan vänja sig. Det tillhör kanske grejen med att vara mamma. Och jag längtar såå efter min lilla/stora tjej som är på sin första kunskapsvecka i Falun med nya skolan. Hon har ringt tre gånger. Hon har varit hur glad som helst och jag som trodde att vi skulle få åka upp i panik till en hemlängtande tjej..... Jo, jag Är glad för att slippa åka upp! Och är jätteglad för att hon inte längtar hem. Vilket lyft!

Mågott

Stolt..

...är jag, som tusan! Över min superduperduktiga Kelly och över att jag håller nerverna i styr. Faktum är, att jag nu kan erkänna att jag gillar att tävla. Hum....

Jo, Kellsan o jag blev uppflyttade till högre klass spår förra helgen. Känns stort för mig, men samtidigt känns det som att det är nu det roliga börjar.

Vi tävlade på Mjölby bk och hade turen att få komma med som första reserv. Så hela dagen blev jag kallad 'Börje' och Kelly var min schäfer.... (förlåt, men nej tack). För övrigt en jättetrevlig klubb och supertrevligt folk som tävlade och dömde. Vilka spårmarker! Tack för det!

Kelly gjorde ett påsläpp som var helt 'by the book'. Kunde inte bli bättre. Domaren bad Stefan, som var med, ta kort.. Haha, världens skrytblogg det här....

Sen spårade hon också super, hela vägen. Sprang över en rådjursskank som bara var värdig en liten sniff ( jag fick en läbbig flachback och trodde en sekund att nu är det kört), hon gjorde några checkar i vad jag tror var vinklar, men klockrent på spåret igen. Jag kände mig inte osäker på henne nångång men så var jag också heeelt med henne. Hon visade mig hur säkert som helst var spåret gick. Jag såg knappt var jag satte fötterna. Det gick på 14 minuter och då gick det fort men ingen stress. Urskönt. Det jag kunde önskat, var bättre markeringar. Hon är tydlig i sin markering, men jag vill gärna ha en liten apportering där. Det är inte alltid som vi har så fina spårmarker som här. Tror att vi kommer att få jobba på den biten hela tiden och att det liksom är en liten rest ifrån när hon faktiskt inte ville leverera nånting alls in till mig. Kul det där, med vad hunden har med sig från början. I sig själv liksom. Vissa saker är ju hur lätta som helst att jobba med och andra är svårare. Det där med markeringarna märker jag också av i spårträningen. Slarvar jag med belöningarna för många gånger, vill hon snart inte ens visa mig var de där pinnarna ligger. Tur man har lite att pröjsa damen med! Annars kan jag lova att hon bara hade pinnat (öhh) på och överlämnat själva pinnplocket till mig. Då står man sig slätt. Lydnaden gick ok. Fina poäng lite här och där. Men det kan bli klart bättre.

Men sen 0:ade vi krypet. Hon var inte riktigt klar. Att gå från 2 meter till 4 meter på en gång är inte bra ( jag vet). Jag hade en plan, att om hon började strula skulle jag böja mej ner och försöka hjälpa henne och kanske rädda hem en liten 5a i alla fall. Men när strulet kom och jag böjde mig ner, trampade jag på henne. Klok som hon är köper hon inte att bli trampad på sådär, så hon gick upp. Naturligtvis. Sura poäng där kan man ju tycka. Lite rull på apporten. Hjäälp, varför då. Jo, hon låg lite högt, lätt okoncentrerad, inte riktigt med mig. Hela tiden massor att träna på! Tyvärr är vissa saker svåra att uppnå i träningen. Det blir liksom inte riktigt samma sak. Träning och tävling. Budföringen sprang hon så fint! Väldigt fort och säkert.... men sket i att stanna hos mottagaren. Igen. O:a där med, men nu slipper vi fokusera på det mer. Haha!! ( jo, mallig igen...). Platsliggningen var med hjärtat i halsgropen. Med två nollor kunde jag inte kosta på mig en miss till. Normalt är det inga problem, men nu var liten Kelly så trött, att hon höll på att sjunka genom marken. Vet inte om hon var medveten om sin uppgift eller om hon bara var så trött att hon höll på att somna. Låg fint gjorde hon ialla fall och är praktiskt nog rätt döv...

Vi kom tvåa och blev uppflyttade på 482,25p.
Föresten var det högre-tävling samtidigt som lägre. Där vann en riesenpojke vid namn Rissis Yxxe. Två riesen på pallen samma dag! Kul tycker jag! Grattis till oss!

Analysen är klar (!) och jag har ju hur mycket som helst att träna på! Så jäkla roligt! Mycket har vi inte ens nosat på. Och jag måste gå och handla lite olika vikter på apporterna. För fart vill jag ha! Och det tror jag inte man får med tvång. Kelly tycker nämligen tung apporten är blää. Jag såg Jenny W och hennes Birger-Bus på riesenlägrets bruksuppvisning. De visade 'apportering av tung apport' bla och så vill jag få till vår. Det var riktigt snyggt.

Slutsnackat. Börja träna!

Tack, till min kusin Benita som öppnade sina dörrar och lät oss våldgästa henne och familjen. Och vi hade lite släktträff där. Träffade moster o morbror och en fin kusin till. Förutom alla underbara kusinbarn. Jo, delar av min familj var med och supportade under tävlingen. Jäkligt trevligt måste jag säga.
Mågott.

Lykke

...är en riktig liten pärla! Söt som socker o full i bus. Hon har verkligen varit en lykk-träff från första stund. Vi träffade Johanna A i lördags, när hon dömde på Skarpnäcks hundungdoms freestyletävling. Hon visade oss lite trim ( jo man gör det på sheltis...) och ställde upp henne snyggt för fotografering. Viktoria ställde henne också jättefint så vi fick några riktigt fina bilder.

Tack Johanna o Pia igen, för den här lilla guldklimpen.

Spåra i regn

Spårkurs med en tjej från Boråstrakten. Anna Lövgren. Ny och trevlig bekantskap. Å jädrar var det är kul att spåra! Och min vackra svarta, gillar det också. Det är ståpäls när hon reder ut svårigheter utan att gå ner sig, utan jobbar på hur fint som helst! Vårt första spår var ju ingen höjdare. Det hade legat 2,5 timme. Det var för länge just nu. Dessutom hade vårt spår korsat ett annat spår i båda spårens vinklar, som där blev rakt fram för oss. Lite svårt tyckte Kelly men hon redde faktiskt ut det hyfsat ändå. Strax därefter gick vi av spåret för hon promenerade ut på vägen istället för att vinkla stax före. Där bröt jag och lekte. Hon hade ändå jobbat fint. Andra spåret gick som tåget! Hon letade efter gömda pinnar, vinklade urbra, fina återgångar vid tappt och jag fick verkligen känna i handen när hon var rätt. Hur kul som helst. Vilka skatter man hittar i skogen. Pinnar och pinnar och ännu fler pinnar! Vilken vinst!
Sussi fick inga kadaver i sina spår och hon vart nöjd.... Benke är en klippa som fixade eldstad så vi kunde grilla lunch. Magda som servade fröken och alla som verkligen engagerade sig i varandras hundar, gjorde dagen till en toppendag, trots det jävla regnet som envisades med att tidvis ösa ner. Men! Imorgon skiner solen igen och det kan bara bli ännu bättre.
Mågott

Kelly, rätt nöjd med livet som spårhund!

Räddning???

....eller kan någon rädda mig från akut tidsbrist. Och tillfällig förvirring.
Idag har Kelly och jag fått förmånen att få se och träna lite med ett duktigt räddningshundsgäng. Sååå jäkla roligt. Snacka om att jobba med hundens absolut överlägsna näsa! Vi fick prova lite vindmarkering och det hade nog liten Kelly klarat bättre utan sin klantiga förare som trodde hon skulle behöva stödja och uppmuntra sin fullt kapabla och helt förträffliga hund. Vilket betyder att hon markerade men fick inte riktigt fritt spelrum att lösa det hela själv. Vi gick också runt i dessa röriga miljöer och det var inget problem alls. Vid den smalaste gallertrappan stoppade jag henne för jag fick en snabb bild i huvet av att behöva bära ner henne hängande runt halsen.... bara en snabb tanke sådär....
De andra hundarna var på väldigt olika nivåer och det var jätte spännande att se dem jobba. Olika, men effektiva.

Nu ska jag fundera på om jag är beredd att släppa min bästa hobby. Spåret. Det var tydligen svårt att kombinera under pågående utbildning till räddningshund. Jahaja.
Tack för idag. Vi är trötta. Min svarta skägglus o jag...
Mågott.

Yes, yes, yes!

Vi gjorde det!

Kelly fixade uppflyttning till lägre, med bravur på Gnesta/Trosa Bk i lördags.

10+10 på spåret och utropstecken och glada gubbar i protokollet. Totalt 277 poäng. Är jag stolt över min hund eller?! Hon kunde inte jobbat bättre. Fanns inget mer att önska på spåret. Jag gjorde bort mig på budföringen så den 0:ade vi. Jag tyckte mottagaren 'kladdade' lite väl mycket på första hunden och blev livrädd att Kelly skull ge henne en underbar riesenkyss om hon klappade på sådär och därför sa jag till henne att vara väldigt strikt och bara stå still, inte säga 'fot'eller nå't. Jag blev också snål och gniden, för jag trodde det blev nerdrag om mottagaren hjälpte hunden..... än en gång bedrar snålheten visheten.... (Det gäller visst inte bara pengar). Inte heller kan man läsa reglerna tillräckligt noga.
Lydnaden gick ok. Det blev liksom bättre och bättre ju längre programmet gick. Linförigheten var tyvärr under all kritik, men hon blev klart störd i miljön. Själv höll jag ihop och kunde tänka klart hela tiden. Mådde inte illa en enda gång. Nervös? Ja, men inte spyfärdig. Jag kunde njuta! Härligt! När sen resultatet blev så bra, är jag mer än nöjd. (Kan man inte få kombinera resultat och uppgiftsmål...??)

Jag hade lite planer. Typ, att förbereda henne mycket innan vi skulle in, att förbereda henne rätt inför varje moment osv. Sånna saker funkar ju inte jämt när man blir nervös. Jag kan inte påstå att hon svarade klockrent på alla förberedelser, däremot gjorde jag dem. Och jag får vara nöjd med det. For now....

Gnesta/Trosa bk var för övrigt en supertrevlig klubb. Och mina medtävlande var jättetrevliga. Grattis till dem som klarade sig.

Mors!