Spåra i regn

Spårkurs med en tjej från Boråstrakten. Anna Lövgren. Ny och trevlig bekantskap. Å jädrar var det är kul att spåra! Och min vackra svarta, gillar det också. Det är ståpäls när hon reder ut svårigheter utan att gå ner sig, utan jobbar på hur fint som helst! Vårt första spår var ju ingen höjdare. Det hade legat 2,5 timme. Det var för länge just nu. Dessutom hade vårt spår korsat ett annat spår i båda spårens vinklar, som där blev rakt fram för oss. Lite svårt tyckte Kelly men hon redde faktiskt ut det hyfsat ändå. Strax därefter gick vi av spåret för hon promenerade ut på vägen istället för att vinkla stax före. Där bröt jag och lekte. Hon hade ändå jobbat fint. Andra spåret gick som tåget! Hon letade efter gömda pinnar, vinklade urbra, fina återgångar vid tappt och jag fick verkligen känna i handen när hon var rätt. Hur kul som helst. Vilka skatter man hittar i skogen. Pinnar och pinnar och ännu fler pinnar! Vilken vinst!
Sussi fick inga kadaver i sina spår och hon vart nöjd.... Benke är en klippa som fixade eldstad så vi kunde grilla lunch. Magda som servade fröken och alla som verkligen engagerade sig i varandras hundar, gjorde dagen till en toppendag, trots det jävla regnet som envisades med att tidvis ösa ner. Men! Imorgon skiner solen igen och det kan bara bli ännu bättre.
Mågott

Kelly, rätt nöjd med livet som spårhund!

Räddning???

....eller kan någon rädda mig från akut tidsbrist. Och tillfällig förvirring.
Idag har Kelly och jag fått förmånen att få se och träna lite med ett duktigt räddningshundsgäng. Sååå jäkla roligt. Snacka om att jobba med hundens absolut överlägsna näsa! Vi fick prova lite vindmarkering och det hade nog liten Kelly klarat bättre utan sin klantiga förare som trodde hon skulle behöva stödja och uppmuntra sin fullt kapabla och helt förträffliga hund. Vilket betyder att hon markerade men fick inte riktigt fritt spelrum att lösa det hela själv. Vi gick också runt i dessa röriga miljöer och det var inget problem alls. Vid den smalaste gallertrappan stoppade jag henne för jag fick en snabb bild i huvet av att behöva bära ner henne hängande runt halsen.... bara en snabb tanke sådär....
De andra hundarna var på väldigt olika nivåer och det var jätte spännande att se dem jobba. Olika, men effektiva.

Nu ska jag fundera på om jag är beredd att släppa min bästa hobby. Spåret. Det var tydligen svårt att kombinera under pågående utbildning till räddningshund. Jahaja.
Tack för idag. Vi är trötta. Min svarta skägglus o jag...
Mågott.

Yes, yes, yes!

Vi gjorde det!

Kelly fixade uppflyttning till lägre, med bravur på Gnesta/Trosa Bk i lördags.

10+10 på spåret och utropstecken och glada gubbar i protokollet. Totalt 277 poäng. Är jag stolt över min hund eller?! Hon kunde inte jobbat bättre. Fanns inget mer att önska på spåret. Jag gjorde bort mig på budföringen så den 0:ade vi. Jag tyckte mottagaren 'kladdade' lite väl mycket på första hunden och blev livrädd att Kelly skull ge henne en underbar riesenkyss om hon klappade på sådär och därför sa jag till henne att vara väldigt strikt och bara stå still, inte säga 'fot'eller nå't. Jag blev också snål och gniden, för jag trodde det blev nerdrag om mottagaren hjälpte hunden..... än en gång bedrar snålheten visheten.... (Det gäller visst inte bara pengar). Inte heller kan man läsa reglerna tillräckligt noga.
Lydnaden gick ok. Det blev liksom bättre och bättre ju längre programmet gick. Linförigheten var tyvärr under all kritik, men hon blev klart störd i miljön. Själv höll jag ihop och kunde tänka klart hela tiden. Mådde inte illa en enda gång. Nervös? Ja, men inte spyfärdig. Jag kunde njuta! Härligt! När sen resultatet blev så bra, är jag mer än nöjd. (Kan man inte få kombinera resultat och uppgiftsmål...??)

Jag hade lite planer. Typ, att förbereda henne mycket innan vi skulle in, att förbereda henne rätt inför varje moment osv. Sånna saker funkar ju inte jämt när man blir nervös. Jag kan inte påstå att hon svarade klockrent på alla förberedelser, däremot gjorde jag dem. Och jag får vara nöjd med det. For now....

Gnesta/Trosa bk var för övrigt en supertrevlig klubb. Och mina medtävlande var jättetrevliga. Grattis till dem som klarade sig.

Mors!

Jo, men jag har en grej till som jag hittat och vill dela med mig. Ibland kanske det inte är så dumt att känna sig som en mus. Den andra musen alltså. Eller.... Föresten är det gott med grädde o jag trampar så gärna.

'Två möss föll i en hink full med grädde. Det fanns ingen väg ut ur hinken. Den ena musen gav upp direkt och drunknade. Men mitt i den hopplöshet som rådde började den andra musen ändå sparka och sprattla. Musen sparkade så intensivt att han till slut kärnade grädden till smör. Därefter kunde musen hoppa ur hinken. Är du den där andra musen? Känns det som att du trampar runt och inte hittar någon väg ut just nu? Ge inte upp, trampar du på, så blir också den grädden till smör och du hittar en väg vidare.'

I förra veckan kom ett glädjebesked. Jag kom med på en appelltävling på påskdagen! Jippi! Vi tränade på och hade väldigt kul och hade precis fått ihop en ganska schysst helhet. Faktiskt. Dessutom hade jag lyckats spåra på barmark. Den som letar hon finner. Sen fick vi i förrgår medelande att tävlingen inte går att genomföra för det är för mycket snö på vissa spår. Jädrans skit. Jag kom av mig aldelles. Men ok. Vi hinner träna mer på bra marker o det är inte dumt. Det är bara så svårt att komma med på tävling. Jag kanske får förlita mig på hemmatävlingen i månadsslutet. Men så ska man ju greja det på första också. Visst! Det är ju det vi tränar för, men allt kan hända och jag vill inte förlita mig på turen.

I morgon blir det utställning. Som publik. Tackolov. Har börjat klippa ner Kelly och tänkte trimma resten. Hon ser inte klok ut.... Marie har skällt på mig, att jag inte får ta för mycket under ögonen. Det blir så 'snipigt'. Vad lyckades jag göra ändå? Jo, den lilla älsklingen tyckte saxen såg jädrans äcklig ut så hon knep ihop bra med ögonen och då åkte ju håret av både under och över ögonen. Vissa saker lär man sig visst aldrig. När jag ska ställa ut Kelly får jag nog gå till ett proffs....

Lykke växer så det knakar. I onsdags när Viktoria skulle på freestyle kurs för Denise, träffade vi Sixten och Sheila en stund innan och tjejerna fick leka en stund. Lykke 4månader hade växt om Sheila. Hoppas hon inte fortsätter växa i samma takt. Öronen hennes fortsätter att krypa runt huvet och vissa dagar ser hon ut som Toker. Men nu är hon riktigt tandlös och det kliar fint i munnen på henne. Hon gnager på allt. Och Kirby. Han låter henne faktiskt hålla på en stund. Han har aldrig gillat en valp som den här, trots att hon är riktigt jobbig emellanåt. Han tycker som oss. Att hon är söt som socker. Farligt farligt.