Attityd

Idag mötte jag en gammal hund kompis på min lunchrunda. Hon blev störtkär i lilla Lykke. 'Vilken urhärlig attityd hon har. Hon är jättefin'. Jo, det har hon verkligen den lilla prinsessan. Men hon är lite av en ulv i fårakläder. Så söt och helt underbart len och ljuvlig ena stunden' för att sedan bli världens retsticka och en riktig liten 'pain in the as'.
Vi haft elitspårtävlingar på klubben i helgen. Jag var spårläggar på 5an. I Tyresta skogarna höll vi till den här gången. Väldigt varierad och kuperad terräng med mycket underlagskskiften och höjdskillnader. Jag gillar att ha koll på mitt spår och rekar gärna ordentligt så jag slipper improvisera på tävlingsdagens morgon. Det är jättekul och spännande att lära känna ett skogområde riktigt bra. Det blir ju då att man går rätt många gånger i samma område och det är urhärligt att vandra runt med hundarna lösa. Ingen jagar heller, så jag kan ägna större delen av turen till att njuta och kolla lämpliga vägar. Kirby o Kelly håller reda på mig. Lykke håller reda på oss alla. Ivrigt skällande. Vissa gånger blir vi alla så j-a sura på bjäbbet att vi måsta stanna och rasta och lugna ner oss, så att vi inte äter upp henne. Hon vallar som värsta cattledogen och biter de andra i hasorna hela tiden. Kirby blir sur men hinner sällan ge henne något för det. Hon är alldeles för snabb för honom. Då måste jag hjälpa honom och hejda den lilla pirayans framfart. Vid ett tillfälle såg jag Kelly, rusa över Lykke. Först såg det läskigt ut när hon gjorde det. Kan ju gå illa om hon inte har koll. Men icke. Det var mycket väl avvägt och Lykke ramlade bara omkull men såg lite omtumlad och överraskad ut. Om hundar kunde skratta tror jag Kelly asgarvade och hade hur kul som helst. Hon var ju lite trött på sin gapiga, vallande kompis. Kelly tyckte nog att hon var skitbusig för efteråt fick hon ett sånt där idiotryck och flängde runt i skogen tills hon var helt slut. Tokig hund! Där hängde inte ens Lykke med. Annars är hon ju snabb som vinden. Men ofta ser det ut som Kelly anpassar farten så att hon precisprecis hinner ifrån Lykke. Häftigt att se dem.
Men visst har vår lilla danska prinsessa härlig attityd alltid. Hon äger världen och den är bara till för henne! Puss, vad söt hon är. Tur att Viktoria har en sån gullig hund…….
Jaha nu skulle jag lägga in nån fin bild men det verkar inte funka, så det får bli en annan gång. Lykke har ju varit på sin första utställning. En inofficiell. Ska visa lite bilder på det en annan gång då. Både Viktoria och Lykke gick omkring och såg ut som de inte gjort annat än att gå på utsällningar. Ska kanske låta Viktoria visa Kelly sen också, när man är så illa tvungen att ställa ut henne? Själv är jag hur tafflig som helst när det gäller att gå vänstervarv. Undrar vad det beror på?
I helgen åker Kelly o jag till Hällefors och hundcampus och förkovrar oss. Behöver jag säga att jag ser fram emot det? Nosarbete! I like!

Mågott

Ränderna går aldrig ur....

...en terrier. Kirby har precis fyllt 11 år. Han är lite halt o lytt ibland, åldern tar ut sin rätt. Det kostar på att stå upp mot en busig riesen. Han är lite suddig på ögonen och han är inte längre bara selektivt döv utan hör faktiskt inte skrammlet av matskålen jämt. Det betyder garanterat i hans fall, att han börjar höra dåligt på riktigt. Efter en kortisonkur i vintras och lite aloevera juice i maten tål han numera torrfoder. 'Standard normal', samma som Kelly äter. Mycket praktiskt. Jag var tvungen att prova när vi skulle åka på riesenlägret i somras och inte kunde stå och koka mat hela veckan. Inga blodiga bajshögar och inga spyor. Toppen! Nu känns det bara lyxigt och nyttigt att kunna koka kött till hundarna och tillsätta det i torrfodret. Jo, de får hemlagat ibland också....

Kirby har ju inte alltid varit den enklaste hunden att ha i vardagen, då han är stöddig som få och hård. Terrier ut i svanstippen. Sött, när man är hyfsat liten och ljust mjukpälsad! Han vaktar oss och tomten med sitt liv och har gjort det till sin alldeles speciella hobby att skälla och jaga bort folk utanför tomten. Trots att jag blir skitarg ser han ut som en kung när han lyckas. Hoho,undrar hur populär man är i grannskapet.....?? Men. Det är ju så underbart med en gammal säker hund. Han lullar på och njuter av livet i sin enklehet och kräver inte just mycket mer, än att få 'ligga under sin korkek och lukta på blommorna.' För tre veckor sen opererade han bort en klokapsel. Eftersom han inte tål värktabletter fick han gå utan. Han hade rejält ont men tog det som en hund. Jättetapper var han. Så förra veckan hände en liten insident, som om han inte haft ont nog på ett tag? Vi var och tränade med ett gäng kompisar i skogen. Efter utfört arbete skulle en hund in i sin bil. Kirby hoppar ur min bil och springer upp bakom den andra hunden som blir jättejätterädd och överreagerar och biter Kirby. Eftersom det liksom inte ligger för honom att backa ur, biter han tillbaka, varpå hunden inte släpper taget utan bara tuggar om. Det blev ett jävla liv men tillslut fick vi loss dem och Kirby kunde plåstras om. Han verkade inte lagt på sig mer än smärta över betten. Vi hittade efter första konrollen, bara ett sår. Strök på AloeVera Gelly direkt på såret och sen fick han hoppa in i bilen. Väl hemma fick Viktoria hjälpa mig att titta igenom honom då han blött rejält i bilen. Vi klipper rent runt de fem såren vi hittar och tvättar med Vet. Formula och stryker på mer Gelly. Två av såren såg ut att egentligen vara anledningen till ett veterinärbesök. Men Kirby kändes ok och jag litar på min AloeVera. Efter kvällens aktiviteter kollade jag honom igen. Då åkte han in i duschen och blev ordenligt tvättad med Aloe flytande tvål, runt såren. Sedan på igen med Vet.Formula och Gelly igen. Trot eller ej, ett av såren var puts väck redan morgonen efter. Nu, såhär en vecka efter skadan och ihärdigt sprejande med Veterinäry Formula och mycket Gelly på såren är det hur fint som helst. Det är nästa så man inte tror det är sant. Jag ska ringa min veterinär och berätta för henne hur väl det här fungerade. Kanske kan det hjälpa någon annan som råkat ut för trista sår. Eller så vill hon inte veta...? Så ett gott råd: införskaffa Veterinery Formula eller First, Flytande tvål och Gelly och ha som ett 'första-hjälpen-kit'.

Här är några gamla bilder med två av hans ungar:

Idag har alla tre hundarna rusat runt i skogen och han är helt återställd. Puss på dig Kirby!

Idag skulle Blaise ha fyllt 8 år.
Jag lovar att det är en själ som lämnat ett stort tomrum. Hon var virvelvinden i mitt liv. Den absolut galnaste, vildaste, tokigaste men också snällaste hund som fanns att finna. Jag lovar att jag många gånger tackade för att hon hade det största av hjärtan, då hon hela sitt liv levde i formel 1-fart och man ofta var tvungen att handgripligen tala om var och hur en väluppfostrad hund förväntades vara. För väluppfostrad och foglig, var inte något Blaise såg som ett mål i livet. Hon levde livet som den sanna och ärliga anarkisten. Vi var de bästa vännerna. Men problem blev det, när hon tyckte att vi var totalt jämlika. Den uppfattningen kunde jag liksom aldrig få ur henne.
Hon kom till oss som en liten stjärna. (Naturligtvis!) Hon skulle bli min tilltänkta tävlingskompis, då Kirby tyckte att tikdofter och lite hanhundsgruff var tusen gånger roligare än att träna. Men den här lilla svarta bomben hade även hon lite andra intressen. Jag förstod nog försent, vad ren och skär jaktinstinkt faktiskt kunde betyda. Det blev viljornas kamp. Å där står man sig slätt kan jag berätta! Hon spårade som en kanon. Tog aldrig slut och var stark som en häst. Dessvärre läste jag henne ofta för sent och vi har på väg efter klövvilt snabbare än jag hann reagera. En gång åkte jag på magen efter henne i linan och var lerig upp till öronen. Ofta kom jag hem med trasiga och blodiga kläder efter att ha flängt runt efter min glada hund. En annan gång missade hon, att det hon just sprungit efter, faktiskt troligtvis var jäkligt raggigt, strävt, med tryne och betar och dessutom ganska nära . Då var hon inte så kaxig vill jag lova. Stod och tryckte framför benen på mig och deklarerade klart, att hon inte tänkte gå en endaste centimeter till. Skön jycke va’. Jag blev livrädd…..
Blaise var vår drama-queen! På hund-mental-språk betyder det att hon överlag hade låga ’tröskelvärden’ och hög ’motivation’. (Rätta mig om jag skriver fel) Belöning i form av Frolic var förträffligt, tennisboll, heeelt gaaalet bra och klapp-och-kel, ok. Om jag låg och skrattade i soffan, hade jag henne alltid i magen som en projektil För vi delade ju allt, eller hur. Både sorg och glädje. Lika snabb var hon att dela sitt skägg, om man var ledsen.
Hon var aldrig speciellt ”förig”, men hade ändå ett fotgående man kunde döda för. Säkert- om jag hade fattat det då- var hon en klickertränares ’våta dröm’. Kanske inte världens mest snabbtänkta, men hon slutade ju aldrig att jobba. Hon kunde exempelvis leta prylar hur länge som helst. Och hur många som helst. En gång prövade jag hur många saker hon kunde hitta och komma in med inom de där magiska fem minuterarna. Bara för att jag tyckte att hon skenade runt för mycket. Hon grejade i intervaller, 18 stycken då. Skön hund!
Jag såg nyss filmen ’Marley and me’. Jag grät floder. Om man kan tänka sig Marley svart och med ett härligt skägg, så var han Blaisans dubbelgångare. Förutom att hon faktiskt inte tuggade upp halva huset så var de så lika. Flängde runt utan hämningar och i en kropp som tålde det. Vattnet i toaletten är väl lika bra som vilket vatten som helst?! Eller hur! Troligtvis var jag lika fladdrig och vimsig som både John och Jenny tillsammans. Hjälp….. Det finns massor att säga om min glada, galna, härliga, pinsamma och tokiga hund. Efter en tids sjukdom utan diagnos fick hon somna in. Nu hoppas jag att hon kan få skutta runt där uppe och leva rövare med hur många Bambi hon önskar. Hon fick somna in med sin tennisboll i munnen

Spårkurs

Vilken helg jag har haft. Det är redan torsdag och jag har sådär lagom kommit ifatt i kroppen. Har studsat runt i skogen igen och det där jäkla knät hänger inte riktigt med.
Kursen då! Vicken toppen helg! Anna L är en av de mest engagerade och positiva instruktörer jag mött! Som ett uppslagsverk har hon lösningar och övningar i massor och fokuserar inte alls på problem. Helt i min smak. Att se sina problem som en uppgift som ska lösas är precis dit jag försöker nå. Man kan älta sina brister ett tag för att det måste tuggas lite, men sen är det ju bara att köra om man har sitt mål i fokus. Haho, hur lätt lät inte det där!?
Kelly och jag kommer troligtvis att få jobba med samarbetet vid 'leveranserna' hela livet. Det är inte naturligt alls för min vackra svarta, att springa in det fortaste hon kan, med nånting hon har hittat alldeles själv. Och jag tycker ju, 'hur svårt kan det vara damen'. Där tycker vi inte lika liksom.
Spåret går fortfarande jättebra. Hon är urduktig min härliga hund!
Ett otroligt trevligt och positivt tjejgäng var det att hänga med hela helgen. Magda, Jenny, Jennie, Petra och Christine. Det var så himlahimla roligt att träna med er! Ambitiösa och glada i samma paket. Tack!
Har försökt rigga en övning som kallas 'kroken'. För att träna påsläpp. Måste nog lura Kelly mer med vinden för hon gick inte åt fel håll den här gången heller. Kanske händer det när linan måste längas? Nu gick hon också ut till spåret rakt framför mig och stod inte och glodde en kvart och undrade vad hon skulle göra som första gången. Eller ska jag bara vara skitglad att hon gör rätt och inte fel?

Nu står vår resa till usa på programet. Packning och ångest. Det är utan överdrift jag är kluven till det hela. Resan är kul. Willes otroliga mod och möjlighet är fantastisk. Men jag lovar, att skicka iväg sin unge så långt känns imagen. Men fan! Jag ÄR glad för hans skull. Det var samma sak när Joakim flyttade till Orust. Jag var superglad för att han gjorde det han ville. Han var så jätteduktig och fixade allt själv, 16 år. Också väldigt målinriktad. Men. Varje gång han var hemma över helgen och skulle tillbaka var det totalkaos imagen. Tror inte man helt kan vänja sig. Det tillhör kanske grejen med att vara mamma. Och jag längtar såå efter min lilla/stora tjej som är på sin första kunskapsvecka i Falun med nya skolan. Hon har ringt tre gånger. Hon har varit hur glad som helst och jag som trodde att vi skulle få åka upp i panik till en hemlängtande tjej..... Jo, jag Är glad för att slippa åka upp! Och är jätteglad för att hon inte längtar hem. Vilket lyft!

Mågott

Stolt..

...är jag, som tusan! Över min superduperduktiga Kelly och över att jag håller nerverna i styr. Faktum är, att jag nu kan erkänna att jag gillar att tävla. Hum....

Jo, Kellsan o jag blev uppflyttade till högre klass spår förra helgen. Känns stort för mig, men samtidigt känns det som att det är nu det roliga börjar.

Vi tävlade på Mjölby bk och hade turen att få komma med som första reserv. Så hela dagen blev jag kallad 'Börje' och Kelly var min schäfer.... (förlåt, men nej tack). För övrigt en jättetrevlig klubb och supertrevligt folk som tävlade och dömde. Vilka spårmarker! Tack för det!

Kelly gjorde ett påsläpp som var helt 'by the book'. Kunde inte bli bättre. Domaren bad Stefan, som var med, ta kort.. Haha, världens skrytblogg det här....

Sen spårade hon också super, hela vägen. Sprang över en rådjursskank som bara var värdig en liten sniff ( jag fick en läbbig flachback och trodde en sekund att nu är det kört), hon gjorde några checkar i vad jag tror var vinklar, men klockrent på spåret igen. Jag kände mig inte osäker på henne nångång men så var jag också heeelt med henne. Hon visade mig hur säkert som helst var spåret gick. Jag såg knappt var jag satte fötterna. Det gick på 14 minuter och då gick det fort men ingen stress. Urskönt. Det jag kunde önskat, var bättre markeringar. Hon är tydlig i sin markering, men jag vill gärna ha en liten apportering där. Det är inte alltid som vi har så fina spårmarker som här. Tror att vi kommer att få jobba på den biten hela tiden och att det liksom är en liten rest ifrån när hon faktiskt inte ville leverera nånting alls in till mig. Kul det där, med vad hunden har med sig från början. I sig själv liksom. Vissa saker är ju hur lätta som helst att jobba med och andra är svårare. Det där med markeringarna märker jag också av i spårträningen. Slarvar jag med belöningarna för många gånger, vill hon snart inte ens visa mig var de där pinnarna ligger. Tur man har lite att pröjsa damen med! Annars kan jag lova att hon bara hade pinnat (öhh) på och överlämnat själva pinnplocket till mig. Då står man sig slätt. Lydnaden gick ok. Fina poäng lite här och där. Men det kan bli klart bättre.

Men sen 0:ade vi krypet. Hon var inte riktigt klar. Att gå från 2 meter till 4 meter på en gång är inte bra ( jag vet). Jag hade en plan, att om hon började strula skulle jag böja mej ner och försöka hjälpa henne och kanske rädda hem en liten 5a i alla fall. Men när strulet kom och jag böjde mig ner, trampade jag på henne. Klok som hon är köper hon inte att bli trampad på sådär, så hon gick upp. Naturligtvis. Sura poäng där kan man ju tycka. Lite rull på apporten. Hjäälp, varför då. Jo, hon låg lite högt, lätt okoncentrerad, inte riktigt med mig. Hela tiden massor att träna på! Tyvärr är vissa saker svåra att uppnå i träningen. Det blir liksom inte riktigt samma sak. Träning och tävling. Budföringen sprang hon så fint! Väldigt fort och säkert.... men sket i att stanna hos mottagaren. Igen. O:a där med, men nu slipper vi fokusera på det mer. Haha!! ( jo, mallig igen...). Platsliggningen var med hjärtat i halsgropen. Med två nollor kunde jag inte kosta på mig en miss till. Normalt är det inga problem, men nu var liten Kelly så trött, att hon höll på att sjunka genom marken. Vet inte om hon var medveten om sin uppgift eller om hon bara var så trött att hon höll på att somna. Låg fint gjorde hon ialla fall och är praktiskt nog rätt döv...

Vi kom tvåa och blev uppflyttade på 482,25p.
Föresten var det högre-tävling samtidigt som lägre. Där vann en riesenpojke vid namn Rissis Yxxe. Två riesen på pallen samma dag! Kul tycker jag! Grattis till oss!

Analysen är klar (!) och jag har ju hur mycket som helst att träna på! Så jäkla roligt! Mycket har vi inte ens nosat på. Och jag måste gå och handla lite olika vikter på apporterna. För fart vill jag ha! Och det tror jag inte man får med tvång. Kelly tycker nämligen tung apporten är blää. Jag såg Jenny W och hennes Birger-Bus på riesenlägrets bruksuppvisning. De visade 'apportering av tung apport' bla och så vill jag få till vår. Det var riktigt snyggt.

Slutsnackat. Börja träna!

Tack, till min kusin Benita som öppnade sina dörrar och lät oss våldgästa henne och familjen. Och vi hade lite släktträff där. Träffade moster o morbror och en fin kusin till. Förutom alla underbara kusinbarn. Jo, delar av min familj var med och supportade under tävlingen. Jäkligt trevligt måste jag säga.
Mågott.